Volontäråret

Dagens sanning efter ett samtal: Mitt volontärår var hemskt. Det som året gjorde med mig var förfärligt. Det dödade all oskuld liksom, fast det kanse var lika bra.

Skönt att få lufta det i alla fall, att få dela med någon som upplevt samma sak. Skönt att få sätta ord på det, skönt att inte vara ensam.

Jag känner mig alldeles matt bara av att tänka på det.

sommarlov

Det finns sådana där dagar som länge kommer finnas kvar.
Idag är en dag som minnet kommer bära med sig som ett guldkorn. En tidig morgon, det luktar våt asfalt, det luktar sommarregn. Vännen kommer på frukost. Jordgubbar på filen och muslin.

Solen skiner när jag cyklar till tåget. Genom grönskande östgöta byggd, en halvtimme senare och jag landar i andra staden. Ytterligare en kvart senare och jag landar hos vännen med sjötomt. Vi har en härlig dag, tillsammans med två lettiska tjejer som är på besök. Vi badar, åker iväg och äter mat. Vi paddlar kanot på Göta Kanal och jag känner mig så oerhört rik. Som om livet är fullkomligt. Jag åker motorvägen hem, tankar och köper lite mat. Jag tvättar sjövattnet ur håret, byter kläder - man blir ganska svettig av att paddla kanot i gasande sol.

Sedan promenerar jag genom ett underbart Linköping i sommarkväll. Pratar med vänner på telefonen, bestämmer träffar och uppdaterar om sådan som hänt sedan sist. Hämtar cykeln där jag ställde den på morgonen. Pratar lite till med finaste vännen på väg tillbaka mot stan. Sedan möter jag två vänner, vi styr mot en uteservering och dricker varsitt glas vitt vin.

Till sist sitter jag hemma. Trött och glad. En sommarlovsdag på riktigt liksom.
Sängen nästa!

onsdagsutflykt

Idag åker jag till en vän utanför Norrköping.
Det blir fint.
Kameran får följa med.
Det nästan bästa är att han bor vid en sjö.

svårigheter

Jag har det lite svårt med studierna nu, med koncentrationen. Ibland vill jag ge upp. Det känns som ett oöverstigligt berg att ta sig över. Glädjen över att studera igen blandas med paniken inför att inte klara, inte kunna, inte orka.

Jag måste över kullen, jag måste ta mig igenom kurserna. Vare sig jag klarar dem eller inte. Det får gå som det går. Jag saknar alla terminens rutiner. Det är svårare på sommaren jag har svårt att hålla mig stående. Bildligt.

Erfarenheten gör mig mer förstående, mer mig själv, mer ödmjuk. Jag förstår.

Gud i dina händer får jag gråta ut,
gråten delar du tills den tar slut.
Gud, du känner ondskan i din egen kropp.
Att du delar smärtan ger mig hopp.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
i din omsorg finner själen ro.
Nära vill jag leva, nära dig min Gud
i din kärlek kan min kärlek gro
Sv. ps 769 text: P. Harling

Din nåd är allt jag behöver

Jag tror på en Gud som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet,
som stärker till medvetenhet,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt,
som väntar tills gråten gått åt,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud som bor inom mig
och som bor i allt utanför
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör,
som lever med mig när jag dör,
som lever med mig när jag dör.
Sv ps 766, Text: Ch Lövestam

Imorgon. Imorgon. Imorgon.
Jag tänker på raderna i Mika som lästes i kyrkan igår.
Din vrede består inte för alltid,
du vill helst visa nåd.
Och Paulus (tror jag) skriver: Din nåd är allt jag behöver...

Guds nåd är allt jag behöver, men just nu behöver jag den i rikt överflöd.

Dräpa mina drakar

Det är varmt. Solen skiner

Nu ska jag åka och dräpa min drakar.
Jag ska stirra dem i vitögat.
Inget mer kan de göra mig.

Fast först ska jag fira mässa, och gå stärkt ut i världen.

jag tror att jag är tråkig

Jag känner mig fången, jag längtar efter äventyr. Det räcker med små äventyr.

Jag väntar, som i Karin Boyes dikt på att knopparna ska brista i jubel.

För jag vet att jag inte riktigt är jag.
Eller, det är jag.
Men jag är tråkigare och mer tillknäppt än jag önskar.
Jag är seriösare än jag vill vara.
Jag har, tack vare det jag varit med om, kanske åldrats lite i förtid.

Jag vill ha roligt.
Jag vill vara ung, student, jag vill leva livets glada dagar.

För egentligen så är jag nog ganska tråkig, eller vad tycker ni?

jag längtar

Jag längtar efter något nytt.
Det behöver inte vara mycket, bara nytt.
En danskurs?
En målarkurs?
En resa? (jaja, jag ska ju till Israel i oktober).
Jag är lite less på kyrkan just nu. Inte på Gud, såklart, men på kyrkan.
Det händer då och då. Det är nog nyttigt. Jag vill ut i andra sammanhang, jag vill ha roligt (det har man iofs i kyrkan också).

Någon som har ett tips på en hobby? Ja, bara något nytt, något stimulerande.

Jag längtar mig galen och jag vet inte vad jag längtar efter. (förutom ett dopp då såklart)

jag vill skriva

Jag vill så gärna skriva. Jag längtar efter det.
Tänk om det kunde bli en liten novell åtminstone.

Fast utan inspiration är det ju svårt.
Någon som har en intrig de vill höra en berättelse kring?

tankar om jämställdhet

Jag blir rädd för min omgivning ibland. Det är inte så att jag alltid har rätt, det skulle jag aldrig få för mig att hävda. I höstas blev jag rädd för delar av den klass jag läste litteraturvetenskap tillsammans med. Där fanns tjejer, som nyss tagit studenten, som hävdade att ett genusperspektiv på litteraturen, på samhället och på forskningen inte var nödvändig. De upplevde att de blivit korvstoppade med det under hela sin skolgång. De ansåg att samhället var jämställt och att det räckte nu. De tog förgivet att det alltid hade varit och alltid skulle vara som det är.

Jag borde ha protesterat högljutt kan jag i efterhand tycka och ändå gjorde jag inte det. Varför inte? Jag vet inte, jag vet bara att det ibland är svårt att höja rösten även om man anser att något är fel. Så jag försöker göra det nu istället, 10 månader efteråt.

Jag är uppväxt i ett klimat som jag skulle hävda var patriarkalt. Min farfar var militär, det avspeglar sig givetvis på min pappa, på hans syskon och även på min uppväxt. Farmor var hemma, för det bestämde farfar. Farmor gick på bingo en gång i veckan, men bara om hon hann hem och laga mat till farfar. Mina farföräldrar umgicks sällan med någon utanför familjen därför att farfar tyckte att han fick nog av människor på jobbet.

Min mormor är 18 år yngre än min farmor men även hon har levt i förhållanden där mannen dominerat och hennes nuvarande sambo har slagit henne. Givetvis har också min mormor, som jag av olika anledningar inte har kontakt med idag, ett eget ansvar för sitt liv. Samtidigt finns något så djupt ingrott i henne och i samhället som säger att detta fortfarande är okej.

Jag har mött attityder inom vården, inom församlingen där jag har bott, på mina sommarjobb där jag är övertygad om att jag bemötts annorlunda därför att jag är kvinna. Förra året var jag anställd som konfirmandledare för ett av sveriges orienteringsförbund och när jag ringde upp min chef för att fråga varför jag inte fick samma lön som mina kollegor, då vi hade samma erfarenhet fick jag höra: Lilla vän, du begriper inte hur en förenings ekonomi fungerar.

Där stod jag, nästan 21 år gammal, med erfarenhet från fyra års styrelsearbete i Svenska Kyrkans Unga där vi har lyckats bemöta stora ekonomiska problem de senaste åren. Jag stod där med 7 års erfarenhet från konfirmadarbete. Jag stod där som en ung människa och fick höra att jag inte begrep. Flera av mina kvinnliga kollegor hade blivit bemötta med samma attityd av den mannen.

I stunden blev jag så överrumplad att jag fick tunghäfta, och ni som känner mig vet att tunghäfta sällan drabbar mig. När jag började tänka efter hittade jag flera exempel på den där strukturella ojämställdheten som finns i samhället och hur rädda EN DEL män blir när kvinnor plötsligt visar att vi kan. När vi inte tiger längre.

I Sverige har vi kommit långt, mycket längre än i många andra delar av världen. Vi är inte framme än. Jag tycker mig ana en recession på jämställdhetsområdet. Jämställdhet är ingen viktig fråga idag. Vi vågar inte längre prata om den, för tänk om vi sårar männen. Jämställdhet är ju ingenting som handlar om att män inte ska finnas i samhället, eller om att män ska kuvas. Jämställdhet handlar om att män och kvinnor ska behandlas lika, oberoende av kön. Precis som människor ska behandlas lika oberoende av härkomst, hudfärg eller ekonomisk ställning. Därför att människan har ett omätligt värde, det är så dyrbart att det inte går att väga på våg.

Vad skulle alla de kvinnor som kämpat i generationer för oss, för vår frihet säga om vi stangerade nu? Vi är på så god väg mot det de aldrig fick uppleva. Vore det inte ett svek mot dem om vi gav upp nu, dem som gav oss det vi har idag. Ingenting är gratis, allt har ett pris så även jämställdheten.

min oro

Om någon har missat det så har jag återigen börjat läsa. I sommar läser jag en kurs i etik på LiU och en kurs i Astrid Lindgrens författarskap på distans från VxU. Jag tycker båda kurserna är mycket spännande och jag är glad för att jag läser kurserna.

Som precis alltid annars så är det tyvärr inte enkelt i det här fallet heller, trots glädjen över kunskap och stegen mot friskhet. Jag känner mig väldigt ledsen för att min hjärna ännu inte hänger med. Jag är väldigt trött, och väldigt stressad över de två paprena som jag ska skriva. De är båda mycket korta och egentligen ingenting att oroa sig för. Det hjälper inte hur mycket jag intalar mig det. Jag oroar mig i alla fall.

Eftersom det just nu är på det här viset så kan jag inte låta bli att undra hur det ska gå till hösten när takten blir snabbare och kraven högre. Är det verkligen värt det? Vad ska jag göra annars? Jag har ju inte gjort annat det senaste halvåret än att längta efter att få börja läsa religionsvetenskap.

Jag tar ett djupt andetag och försöker att inte ta ut något i förskott. Det är sommar nu och jag känner mig ganska ensam. Det finns inte så många kvar här hemma att bara vara där tillsammans med. Allt löser sig, jag bara önskar att det kunde gå lite fortare.

Bi-sak

Klippan hävdar att om man äter en sked honung per dag så blir man inte sjuk.

Jag är skeptisk.

Fast det kanske är värt att testa? Vore skönt att slippa förkylningar och diverse andra sjukdomar. Han har blivit biodlare nu också, inte bara klippa, favoritpredikant och mycket annat. Undrar om jag skulle kunna tigga till mig en burk honung av honom? Fast då skulle jag ju erkänna att jag tror på honom. Det är svårt det här.

och så lite om Assisi

Efter tre varma, fantastiska dagar i Rom tog vi tidigt på torsdagens morgon tåget norrut, till Assisi. När vi klev av tåget var luften märkbart renare, och torrare för den delen. Två timmar tog resan från storstaden till lantlig idyll. På vägen dit sov vi nog mest alliopa, men på vägen hem kunde vi se det vackra landskapet. De böljande bergen som omgav dalen vi åkte i. Grönskan precis innan landet blir för torrt. Från tågstationen i dalen tog vi en buss upp längs bergsidan till det "riktiga" Assisi, det gamla Assisi.

Precis som Rom var Assisi en "stad" jag förälskade mig i vid första ögonkastet. De trånga gränderna som slingrade sig utmed bergssidan, utsikten, de gamla stenhusen och den ständiga närvaron. Denna lilla stad rymde inte mindre än tre kyrkor, som jag såg, säkert var de fler. Trots att även Assisi besöks av många turister varje år så var tempot ett helt annat än det i Rom. Det var väldigt lite trafik, och många små affärer i väggen. Givetvis var många av affärerna prylbutiker som sålde Franciskusprylar, men de var väldigt charmiga och pittoreska där de låg i stenhusen. Mycket kristet kitsch!

När vi strax efter tio kom fram till Assisi samlades vi på kyrktrappan härovanför för att ha en något försenad morgonbön/morgonsamling. Givetvis sjöng vi psalmen som den helige Franciskus själv skrivit texten till. Tack gode Gud för allt som finns, nu har jag ingen psalmbok i närheten, men om jag inte minns alldeles fel så är det psalm 23 i psalmboken. Det sög till i hjärtat där vi satt på trappan till den gamla, gamla kyrkan som vilade på murar från tidig Romartid. Så många människor som lovsjungit vid dessa stenar, så många människor som liksom jag den morgonen förtrollats av utsikten.

Vi ägnade dagen åt att vandra i gränderna, titta in i kyrkorna, handla souvernirer och presenter. Själv köpte jag ett litet armband med ett t-kors av olivträ i affären på bilden här. Mannen som ägde affären hade ingen växel så han prutade ner armbandet 1 euro. Mitt emot låg en affär där en konstnär sålde sina bilder. De var fantastsikt vackra, helt underbara. Tillsammans i gruppen köpte vi tre stycken och gav till våra fina studentpräster som ordnat den fina resan för oss.

Efter lunch bestämde jag och några vänner oss för att klättra upp till borgen som låg på kullens topp. Det var på grund av hetten en ganska jobbig vandring, men med goda vänner, vatten och lite sång gick det alldeles utmärkt. Väl uppe var jag så lycklig över att vi bestämt oss för att gå upp på toppen. Utsikten var alldeles enorm. Av allt det jag tidigare den veckan mött av monument i Rom, monument till Guds ära, monument som imponerat och förundrat så var det ingenting emot vad skapelsen själv gjorde. Det kändes som om hela hjärtat skulle slitas ur mitt bröst när jag stod där högst upp på det berg utmed vars sida Assisi klättrar. Jag kunde inte se mig mätt på utsikten. Hela dagen hade jag kunnat sitta där och insupa skapelsens skönhet. Det gick inte riktigt för sig. På nervägen sjöng vi psalmer för full hals, så full hals att det till slut från ett fönster hördes en röst som antagligen bad oss hålla käften - fast på italienska.

Den sista programpunkten för besöket i Assisi var att besöka Franciskus basilikan (den har jag tyvärr ingen bild på). Det var ett spännande byggnadsverk, med två kyrkor i samma kyrka. Själv blev jag inte speciellt berörd av den medan flera andra i gruppen tyckte hemskt mycket om den. Målningarna var fina, men det var som att jag var mätt på byggnader och konst.

Innan bussen körde oss tillbaka ner till byn satte vi oss på en gräsmatta för att i smågrupper dela tankar kring bibelverserna: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket Matt 5:3 och Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike Luk 6:20. Det var fint att få sitta där på gräsmattan i den helige Franciskus stad och dela tankar kring de bibelorden. Det kom fram många spännande tankar och resonemang.

På återresan till Rom fanns inte så mycket tid till sömn. Där fanns så mycket upplevelser vi ville dela med varandra. Det var som om dagen i Assisi gett oss en välbehövlig distans till allt det som vi upplevt i Rom. Personligen kände jag det som om Gud smekt min själ där på toppen av kullen när jag såg skapelsens fantastiska storhet.

Sommarsöndag

Man hörer fåglar sjunga, med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga lovsäga Herren Gud?
Min själ upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära och fröjda på en gång.
Sv. Ps 199 vers 3

Det var en fin högmässa, fika med goda vänner och solen skiner. Ja, solen skiner så här kan jag ju inte sitta inomhus. Så nu går jag ut och läser om Astrid Lindgren istället.

Jag bjuder på en midsommarbild

Idyll och sommarkurser

Det är bra här.
Jag växlar mellan att skriva om Astrid Lindgren vid datorn och läsa etik på trappan med katter omkring mig och solen skinande i mitt ansikte. Ibland tar jag en godisbit och plötsligt får jag en kopp thé serverad. Jag säger som min vän F sa när vi var i Rom 'Hade man det så här bra när man hade det som sämst, ja då hade man det ganska bra'. Jag har fått leva i idyll de senaste dagarna. Nu börjar årets första sommarprogram på P1, och till veckan har de lovat sommarvärme.

I eftermiddag åker jag tillbaka till stan, det ska bli skönt att komma hem, men ändå blir jag gärna kvar ett tag till i idyllen.

Midsommarafton

Det är midsommarafton. Regnet kom, efter en solig förmiddag. Jag har krypit in i rummet som jag över helgen disponerar. I köket skalar I potatis och på radion spelar vetandets värld. Där pratar de om Darwin och köttätande växter. Jag läser om Astrid Lindgren, och tycker hon blir intressantare när bilden blir allt komplexare. Livet är gott och snart blir det midsommarlunch. Sill och potatis, med jordgubbar och grädde till efterrätt. Så här skulle det vara oftare.

Vad hindrar dig?

Vad hindrar dig? frågar han med skrovlig förkylningsröst. Vi har precis talat om att jag känner mig låst, vi har talat om min längtan efter en större frihet, efter att få vara jag. När jag inte svarar frågar han igen. Vad hindrar dig? Han lutar huvudet lite åt vänster och ser på mig, ser igenom mig. Jag är tyst en lång stund.
Jag själv, säger jag sedan, med händerna knäppta i knät.

För det är så, min bästa vän och min värsta fiende är jag själv. Det är en lång väg mot frihet, men börjar jag inte nu så kommer jag aldrig fram.

Ps. Cecilia, du får vänta ett lite till på en Assisiblogg, måste tänka lite mer först.

Jag lär mig gå igen

Idag har jag varit så stressad över allt jag inte har hunnit med och över allt jag inte har koll på. Jag har fullt upp med att finna mig tillrätta i mitt nya liv, i det friska livet. I ett liv där krav, val, misslyckanden och möjligheter är något jag ständigt måste förhålla mig till. De senaste 8 månaderna har jag levt i en bubbla och sluppit mycket av krav och val. Jag har fokuserat på att resa mig och jag har rest mig.

Jag känner efter, rör mig tveksamt, som om jag åker skridskor för alla första gången. Eller kanske snarare som om jag varit ett isdansproffs som plötsligt började om från noll igen. Jag är rädd, isen är hal och jag tror att jag kommer att ramla. Jag ramlar. Jag reser mig upp. Jag lär mig att åka skridskor igen, det tar bara lite tid.

Det är fantastiskt vilka rum det finns kvar att upptäcka inuti.

Kyrkornas Rom

Rom var fantastiskt på många sätt, framförallt arkitekttoriskt och konstnärligt. Historiskt är det också en pärla. Andligt tänker jag att det borde vara något av en huvudstad, med Vatikanen, Påven och alla dessa kyrkor. Jag blev sällan berörd i hjärtat när jag klev in i en kyrka i Rom. Det sög i mitt hjärta när jag stod framför aposteln Petrus grav. Det kändes stort. Peterskyrkan är mäkta imponerande, i storlek och i konst. Där sög det inte något vidare i hjärtat. Det var förstort, där var för många monument resta över människor och jag upplevde att Gud försvann i myllret av människor, statyer och påvemärken. Det som berörde mig var en kvinna som sträckte upp sin hand för att röra vid ett kors, och det fantastiska fönstret med duvan rakt framför altaret.

Aposteln Petrus grav

Bedjande kvinna i Peterskyrkan

Fönstret bakom altaret

Av alla de kyrkor som jag var inne i under mitt besök i Rom så fanns det en som jag upplevde så fylld av närvaro. Kyrkan var byggd av levande stenar och jag tyckte mig känna alla människors böner till Gud i min kropp. Den kyrkan heter Santa Maria in Trastevere och har den allra vackraste mosaik jag någonsin sett. Mosaiken är gjort på 1100-talet och den finns kvar än idag, bevarad, oförstörd. Jag spenderade stora delar av min första eftermiddag i Rom i den kyrkan. På tisdagen hade jag, och resten av gruppen jag reste med glädjen att få delta i San't Egidios aftonbön (jag berättar mer om San't Egidio en annan dag) i just den kyrkan. Fantastiskt. Jag förstod inte många ord, och ändå var mitt hjärta delaktigt i lovsången. Jag tycker det är fantastiskt hur vi hör ihop trots att så mycket skiljer oss. Innerst inne är vi till sist, och trots allt Guds älskade barn allihopa.

Santa Maria in Trastevere